Vägen till Vasan2015

Tjenixen, läsare och icke-läsare! Framför oss väntar en lagom spännande (nä) resa (som förhoppningsvis har ett dugligt slut). Innan vi stiger ombord på skutan så kan det väl vara på sin plats att dra en liten introduktion. 

 

Jag heter Erik, är en universitetslirare som gillar musik och ogillar att diska. Är även tillräckilgt gammal för att få gå på Systembolaget utan mamma och pappa, men tillräckligt ung för att kunna sova längre än till 13.00 på lördagar. Är i övrigt rätt lång och ungefär exakt svagast i Sverige. Nog om det! 

 

*****

 

DET HELA BÖRJADE en lagom kall... februarikväll? Det var i alla fall inflyttningsfest i en lägenhet som jag inte bodde i. I takt med öldrickandet så ökade mängden skitsnack från min sida. Till skillnad från alla andra liknande tillfällen så var det ingen som sa åt mig på skarpen, att jag skulle hålla käften. Tvärtom! Det var folk som tänkte i samma banor. Varför gör man inte x, vi borde bygga y osv. 

Efter att ha samtalat en längre stund så föreslog jag att vi (fyra till antalet) skulle ge oss an Vasaloppet. "Hur svårt kan det vara?". Inte så värst, kom vi fram till. Sekunder senare hade vi alla skakat oräkneliga händer på att vi, året därpå, skulle ta oss igenom 9 mil på skidor. 

 

Hade jag varit vem som helst annars med ett dugligt liv hade jag dagen efter knappt ägnat en tanke åt vadslagningen. Men samtidigt som jag mådde illa och käkade müsli så slog det mig: "Varför inte? Jag gör ju ändå ingenting vettigt med min tid.". Bestämde mig för att ge det hela ett försök, ärligt eller oärligt.

 

I vanlig ordning så var hela min omgivning skeptiska, för att uttrycka det milt. Ett fåtal människor ville till och med slå vad om pengar. Efter en kort förhandling landade vi på tre flak öl. 

 

Av alla (tre) som var med och lovade att åka Vasaloppet med mig så var det faktiskt bara en som drog sig ur. Person #1 hade redan då en stadig fysik, då denne konverterade till gymbögism för flera år sedan. Person nummer #2 var born and raised i Luleå, så han föddes mer eller mindre med ett par skidor på fötterna. Ingen ville såklart slå vad om några flak öl med dem. 

 

Tiden gick, en plats till Öppet Spår 2015 införskaffades, och konditionsträningen var igång. Resonerade som så att jag kunde börja med styrketräningen under sommaren då jag knappt skulle jobba. Detta sket sig såklart, och konditionen försvann i takt med pengarna på bankkontot. Styrketräningen blev inte mer än att lyfta kassar från Systembolaget och ICA. 

 

*****

 

Det är inte förrän idag (eller ja, iförrgår egentligen) jag har börjat känna oro inför det hela. Den gnutta självrespekt jag har kvar kommer försvinna om jag inte tar mig igenom loppet. Mina aktier kommer att gå med stormförlust, mina föräldrar kommer göra allt för att kapa mig från släktträdet. Och jag kommer tvingas köpa tre flak öl åt två idioter, vilket är den största motivationen till att klara det här loppet. Självrespekt, aktier och släktträd är ju ändå för töntar. 

Därför har jag nu, under en rätt händelselöskväll, bestämt mig för att föra någon sorts loggbok i hopp om motivation, och även så småningom bli en semi-gymbög. Kommer försöka lyfta lite skräp, men inte knapra skumma knäckebrödsmackor eller piller. 

 

Lovar inte att uppdatera frekvent, och någon kvalitékontroll för inläggen existerar inte heller. Men det är nog ingen som bryr sig. Inte ens jag!