Vägen till Vasan2015

Då var vi här. Vet inte riktigt hur jag ska lägga upp detta, så jag tänker nog bara skriva på utan att korrekturläsa (har iofs aldrig gjort det innan heller Xd) eller tänka efter. Skriva först och fråga sen, som man brukar säga. Nämna lite om tiden innan, under och efter. Hur jag kom hem som en ny människa med nya drömmar, perspektiv, erfarenheter, egenskaper och sånt tjafs. Om hur den här resan ändrade riktning på mitt liv. Om hur- nä. Inget sånt. Är precis lika tråkig som innan, den enda skillnaden är att jag har lite mer ont i kroppen just nu. 

SOM NI SÄKERT vet så gick det inte något vidare med vägen till vasan. Det här inlägget kommer förmodligen bli jättelångt och jättedåligt, bara så ni vet. 

 

Hade ju egentligen redan gett upp sedan ett tag tillbaka. I mitten av februari var det tänkt att köra ett långpass på 4-5 mil för att känna hur det känns, men det blev inställt p.g.a. sjukdom (I VANLIG ORDNING), och i samband med det så hamrade jag sista spiken i min imaginära dödskista. Finito. 

 

Dagarna gick, ångesten stod på. Ökade i takt med att dagen D närmade sig. Nämnas bör att jag har legat sömnlös flertalet nätter sedan ~nyår p.g.a. den ångesten. Kan tyckas vara löjligt, men så var det. Ibland var det tvärtom dock. Tänkte att det får gå som det går, kan ju vara en kul grej osv. Såhär i efterhand borde jag nog ha tänkt så mer, för det var ju precis det hela grejen var. 

DAGEN INNAN avresa mot Sälen kändes det gött. Livet och allt det där. Brydde mig inte om att jag förmodligen inte skulle klara av det jag ett år tidigare slagit vad om. Men under hela resan och vistelsen i Sälen var det inte så. Tog på mig rollen som världens sämsta resesällskap och var jävligt tråkig under hela resan. Satt mest i tystnad medans mina tankar badade i ångest. Sen kom dagen D. Och det var ungefär där mina dåliga tankar försvann. I bilen påväg till startområdet accepterade jag mitt öde. Steg fem i 5 stages of dying, typ. NÅVÄL, nog om ångesten nu. 

 

När jag och Albin gled iväg från startområdet kändes det gött. Vi önskade varandra lycka till och gled på i olika tempon. För första gången i hela mitt liv hade mina skidor bra glid och även fäste. Så de första ~400 meterna avverkades under hyggliga förhållanden. Sedan kom första dödsstigningen. Var inte mer än att v-sax:a uppför i promenadshastighet, vilket gick bra. Däremot fastnade det tusen kubikmeter snö och is under skidorna. Vinden gjorde sig hörd allt mer och mer. Väl på toppen stannade jag för att skrapa bort is och tjafs. Klistret från skidorna fastnade överallt. Kladdade ner handskar och byxor. Sedan började misären. 

 

Det fanns inte ett draget spår så långt flera ögon kunde nå. Samtidigt så kändes det som att man försökte ta sig fram i en vindtunnel. Man stod still fastän det lutade neråt. Tragglade mig framåt trots det, och kom till första stationen måttligt sent. Insåg redan då att det var kört, men tänkte att det vore ju gött att ta sig hälften av vägen i alla fall. Tog några koppar blåbärssoppa och sportdryck och gled vidare.  

 

Såhär pågick det ungefär hela loppet. Rättelse: 2/3 av det riktiga loppet. Hela mitt lopp. Kan sammanfattas som "mestadels spårlöst och äcklig motvind". Blev aldrig speciellt självmords-less som jag blev under intervallträningen dock. Det gick inte riktigt att ta ut all kraft ändå p.g.a. vallan och vädret. 

Kul att nämna: hade med mig lite proviant som jag tänkte ta mellan stationerna. Problemet var dock att mina händer var totalt stelfrusna, så jag kunde inte ens öppna min jackficka för att käka lite russin. Såg nog ut som ett dundermiffo när jag stannade till och så småningom upptäckte att det var omöjligt. 

 

Kom fram till Evertsberg någon minut innan reptiden. Visste såklart att jag skulle bli repad vid nästa station, men valde att köra på ändå. Vore ju löjligt att inte köra så långt som möjligt, tänkte jag. Albin såg detta och kände sig tydligen tvingad att hänga efter. Vi gled på i lugnan ro då vi ändå inte skulle hinna fram i tid. Väl framme i Oxberg fick vi varsin bulle och blev insparkade i en minibuss som körde oss till en buss som i sin tur körde oss till Mora. Förlorarbussen. Vi fick varsin förlorarpåse med lite proviant och en träningstidning. Lagom lustigt tyckte jag, men det gjorde förmodligen inte alla andra. Under bussfärden ringde jag hem, beklagade mig lite och fick verbala ryggdunkningar tillbaka. Väl i Mora fick vi duscha och blev sedan upphämtade för hemfärd.

 

Fick rätt ont i benen några timmar efter avstigning. Samlade även på mig tre stadiga blåsor. Bortsett från det så uppelvde jag inga märkvärdiga smärtor att gnälla om. Med tanke på hur litet jag har tränat tänkte jag att jag skulle vara helt trasig vid det här laget, men idag har jag bara träningsverk ungefär överallt. 

 

Efter allt jag har skrivit så kanske det framstår som att jag menar att jag hade klarat av 9 mil om det inte vore för att Gud inte ville det. Det kanske hade gått då, det kanske inte hade gått. Inte så mycket att gnälla om ändå, det blev som det blev. Jag är i alla fall inställd på att försöka igen. Får se när det blir av dock. Förmodligen inte nästa år. 201X kanske. 

 

Nu när det här inlägget blivit alltför långt och dåligt väljer jag att avsluta det med att tacka alla som stöttat mig på vägen och allt sånt. Extra stort tack till Izabelle Grefberg som ställde upp i ur och skur, fixade boende och transport åt oss i Sälen och var oerhört positiv i alla lägen. Ett till extra stort tack till mamma och pappa för allt. Ännu ett extra stort tack till Erik Bylund som var en stadig visdomskälla och stöttepåle inför vasan. Återkommer om några år med en ny banner och ett nytt försök. 

 

adjö